Logga in
/Registrera
left right
Europeisk virtuell lärandemiljö
för glaskonst och -teknik

Italien Venetiansk bägare med reticello

HISTORIK

By Silvana Gubetta, translated by Karl-Oskar Karlsson

Reticello uppfanns i Murano runt mitten av 1500-talet, faktiskt så är “reticello” (redecello eller redexello) nämnt 1549 i Mariegola eller Capitular of art, tillsammans med en annan sorts filigran dekoration kallad “retortoli”. 1527 hade redan familjen Serena monopol på att arbeta med tekniken retortoli-filigran, vilken de själva hade uppfunnit. Sedan 1687 däremot är dessa två tekniker samlade under namnet filigran.
Viktiga 1500 och 1600-tals exempel på tekniken reticello är en del av samlingen hos glasmuseet i Murano. Reticelloglas från 1700-talet finns välrepresenterat i Fredrik den 4:e av Danmarks samling och finns konserverade i Rosenborgs slott i Köpenhamn.
Tekniken återupptogs igen efter politisk och ekonomisk kris under första halvan av 1800-talet, detta på grund av nytt fokus åt historiska glas från Murano. Särskilt Antonio Sanquirico fick några antika filigranglas reproducerade, var av de flesta var i retortoli filigranteknik. Egentligen så kommer namnet på termen “zanfirio” som användes i Murano från hans namn “Sanquirico”.
Domenico Bussolin återupptog produktionen av filigran 1838, följd där efter av Pietro Bigaglia och Lorenzo Graziati 1845. Framförallt det som Bigaglia gjorde i Biedermeier stil kännetecknas av flerfärgad reticello filigran. Några exemplar finns utställda på glasmuseet i Murano.
Under denna period kom glasproduktionen i reticello tekniken att hamna bland det mer dyra glaset på marknaden, vilket kan ses i prislistan från katalogen som publicerades av Salviati 1867.
Även om reticello tekniken i första delen av 1900-talet primärt användes för att producera bordsglas togs det fram intressanta glasobjekt, storskaliga, geometriska former. Ett exempel på detta är den rosa vas, daterad 1928, som är så gott som MVM Cappellini & C. glasbruks varumärke.

Under 50-talet nytolkade Archimede Seguso dessa antika retortoli och reticello filigrantekniker och fick fram högst effektiva resultat. Noterbart är även Dino Martens livliga juxtapositioner av färg med inslag av reticello.

Nu för tiden används återkommande reticellotekniken i mästerliga reproduktioner av tidigare exempel inom traditionellt glas. Det är även återinfört i bordsglas, med nutida formgivningskaraktär. Det är i nytolkningar av glaskonstnärer som Lino Tagliapietra, Richard Marquis och Dante Marioni, för att nämna några, som man kan se innovativt användande av tekniken, både i form och i användandet av färger.

Återupplivat intresse för reticelloteknik ökade också tack vare tävlingar utfärdade 2002 av Glasmuseet Ebeltoft och Rosenborgs slott. Priser gavs särskilt i en kategori för “användande av reticelloteknik i en modern kontext”. Inget bidrag fick pris i kategorin “reproduktion av fat i reticelloteknik från samlingen vid Rosenborgs slott”. Inget av de inskickade bidragen stod upp mot den önskade nivån. Detta visar på svårigheten i utförandet av denna teknik. Det finns så många som nytolkat tekniken att det är svårt att nämna dem alla.