By Silvana Gubetta, translated by Karl-Oskar Karlsson

Glasskulptering i massivt glas uppkom i Murano vid sidan 1900-talsstilen. Utvecklingen av processen under 20-talets formrikting gav en förkärlek till solida och volyminösa former och även till klassisk realism. Om det tidigare setts på den med misstro för att den inte höll sig inom klassisk realism, fick den nu sin egna hängivna ambassadör i Ercole Barovier.

Likväl har de första exemplaren i masselloteknik, framtagna av Napoleone Barovier, daterats till slutet av 20-talet. Det var ett djur som han modellerat i massivt glas år 1928. Under perioden 1925-1930 togs även nakenskulpturer fram i massivt glas med formspråk av Giovata Vitali.

Processen att ta fram fritt formade massiva glasskulturer startade med kompakta massiva block av gjutet glas var redan utvecklat med kontinuitet av Alfredo Barbini och Acrhimede Seguso under 30-talet. Alfredo Barbini undersökte glaset som material och dess möjliga konstnärliga uttryck. Han formgav utefter sina erfarenheter från att arbeta tillsammans med skulptören Napoleone Martinuzzi, formade en serie av skulpturer i hyttglas som, med hjälp av olika verktyg, blev opaka.

En annan excellent grupp av formgivare är Flavio Poli och Archimede Seguso vilka gav nya former till gjutna och varmformade konstverk under dessa år.

Arbeten värda att nämna från andra halvan av 1900-talet är de som gjordes av Ermano Nason och Loredano Rosin. Rosins bror Dino blev arvtagaren.

Bland andra huvudpersoner från senare år som utmärker sig är de två konstnärerna Livio Seguso och Luciano Vistosi som undersökte glaset som material genom ett brett utbud av uttrycksfulla former.

Flertalet glaskonstnärer från Murano som erkänts på en internationell nivå för deras kompetens och nytänkande står sig än idag starka.